Häromdagen skulle jag på ett möte. När jag kom dit var mötet slut. Det visade sig att jag skrivit fel tid i almanackan. Aj, så förargligt.
Hur många gånger har man inte gått för att hämta något och sen' står man där och undrar vad man gör där?
Ibland blir jag så trött på mig själv, kommer aldrig ihåg namn på personer, filmer, musik eller årtal. Har ni varit med i det där givande samtalet då du säger? - Har du sett den där filmen....? Vad heter den nu igen? .. Med den där skådespelaren som var med i den den andra filmen...Ja, vad heter den då?
Efter en kvart när man gått därifrån som ett fån kommer man ihåg både vad filmerna heter och skådespelaren.
Ibland börjar jag att se en film som jag efter en kvart kommer på att jag sett tidigare, ganska frustrerande.
Känner ni igen er?
För ett tag sedan kom det fram en tjej och hälsade glatt på mig med mitt namn och sa att det var länge sedan. Jag hälsade glatt tillbaka under tiden som hjärnan gick på högvarv. Hon var ju så bekant men vem var det. Tack och lov den här gången kom jag på vem det var, men är det så här att bli dement? Tänk om jag en dag inte kommer att känna igen mina barn.
Om ni vill försöka förstå varför vi glömmer saker kan ni se det här klippet av Nisse Simonson.
Tänk om man blir gammal och smart som Hasse Alfredsson.
eller som Martin Ljung.
Vem har inte funderat på om det blir som i sketchen med Robert Gustavsson?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar