Jag
har väldigt svårt för att kasta saker, tänker att det kan vara
bra att ha. Sedan händer det att jag glömmer bort vad jag har och
köper det igen. Nu handlar jag ofta på loppis som tur är. Men
ibland är jag glad för att jag inte har slängt vissa saker, som
häromdagen när jag hittade en kartong på vinden med dagböcker,
brev och noveller från min ungdom.
Jag
vill gärna dela med mig av en kärleksnovell jag skrev som 14-åring.
Vilken
cirkus
Klockan
slår tolv, jag tittar i almanackan. Det är den 6 maj och ett år
sedan mitt livs äventyr började. Jag var 16 år och levde som de
flesta svenska ungdomar gjorde i den åldern. Jag arbetade i en kiosk
i Nybro, en liten stad i Småland. Det hände aldrig något kul där
så jag åkte för det mesta hem till Kalmar på helgerna. Så en
lördag kom en cirkus till Nybro och naturligtvis stannade jag kvar i
stan.
Den
lördagen var visst förutspådd att misslyckas för mig. Det började
på morgonen när jag upptäckte att jag glömt att köpa mat för
helgen eftersom jag brukade äta hemma hos mina föräldrar. Bråttom
som jag hade gick förstås blixtlåset sönder i byxorna, sydde dit
det fort och sprang till affären. Jag hade ingen inköpslista med
mig och när jag kom hem var det tusen saker jag glömt att köpa.
När
jag skulle tvätta håret var det någon som tömt ut allt
hårschampo. Affärerna var stängda och jag hade inget att tvätta
håret med. Så småningom blev jag klar, jag hade tänkt att köpa
biljett på dagen så jag inte behövde stå i kö på kvällen.
När
jag väl var där fanns det ingen som sålde biljetter. Grinden stod
öppen, jag gick in för att hitta den som sålde biljetter men jag
såg inte till en människa. Plötsligt fick jag höra ett fräsande
ljud, jag skrek till och fick se en guldskimrande lång orm alldeles
bredvid mig. Samtidigt kom en kille ut ur en vagn. Jag trodde jag
skulle svimma, han var det gulligaste och snyggaste jag någonsin
sett. För ett ögonblick glömde jag till och med bort ormen men
sedan började jag skrika och gestikulera åt killen så han skulle
förstå att det var en orm där. Men det enda han gjorde var att
gapskratta. Jag skrek ändå mer och var nära på att bli hysterisk
när jag såg att ormen sakta slingrade sig iväg. Då berättade den
där urgulliga killen att ormen var helt ofarlig. Jag bara stod och
stirrade in i hans mörkbruna ögon och hörde knappt vad han sa. Han
frågade vad jag gjorde där, jag förklarade att jag ville köpa en
biljett. Han bad mig att följa med honom så skulle vi leta reda på
Cita som biljettförsäljaren hette. Det kändes som att jag vandrade
på moln istället istället för på ett gropigt fält och mitt
hjärta bultade så jag trodde att det hördes över hela staden.
Under
tiden som vi letade efter Cita visade Pedro som den där brunögda
gossen hette mig runt bland djuren. Ju mer han visade desto mer fick
jag lust att börja arbeta på en cirkus och ju mer förälskad blev
jag i honom.
När
vi gick där kom en dvärg springande och skrek något till Pedro.
Jag förstod inte ett dugg av vad han sa men det var tydligen någon
om Cita. Pedro sade något till honom och sedan sprang dvärgen iväg
till husvagnarna. Pedro berättade att Cita blivit sjuk och de hade
ingen som kunde sälja biljetter.
-
Jag kan sälja biljetter sa jag utan att tänka på vad jag sa.
-
Du är en ängel, sa Pedro. - Kom.
Jag
fick följa med till den största och finaste vagnen. Så började
jag tänka på vad jag gett mig in på men det var för sent att
backa ur. Pedro knackade på dörren, en svarthårig jätte öppnade
dörren.
-
Fixat, sa Pedro. - Du kan börja kl 18 men först ska du bekanta dig
med alla, särskilt ormarna.
Alla
var jättebussiga mot mig och djuren blev jag alldeles tokig i.
-
Du, glöm inte bort att du ska sälja biljetter, för jag måste gå
och träna nu, sa Pedro.
Va,
sa jag-Ska du lämna mig ensam.
-
Släpp inte ut några djur bara så är det inget farligt. - Jag
kommer till biljettluckan kvart i sex, sa han.
-
Jaha, sa jag.
Så
gick han och jag kände mig verkligen ensam.
-
Du hjälpa mig, skrek någon bakom ryggen på mg. Det var en
hästskötare som kom bärande på en låda. Jag hjälpte honom att
mata och rykta hästarna. Det var toppenkul. Som tur var kom jag ihåg
att titta på klockan. När jag kom från stallet var jag nära att
svimma. Vilken kö det var till biljettluckan, det var det värsta
jag sett.
Pedro
kom som han lovat. Han sa att det nog skulle gå bra. Pedro tog tag i
mina händer och log mot mig, sedan gick han. Jag blev som förlamad
och bara stirrade efter honom när någon skrek att klockan var över
sex. Det gick riktigt bra för mig, biljetterna tog slut på en gång
och jag var ganska trött. När klockan var sju kunde jag stänga och
gå in och sätta mig på första bänk.
Cirkusen
var riktigt bra. Pedro och två killar kom in, de åkte upp i
trapetserna och gjorde sina nummer. Men vad nervös jag var för
Pedro, tänk om han skulle ramla ner. Jag blev alldeles svett av att
se på. När de väl kom ner kändes det som att jag inte hade andats
på flera minuter. Pedro tittade åt mitt håll och slängde en
slängkyss. Oh, vad han är rar, tänkte jag. Efter föreställningen
gick jag in till de andra. Alla var nöjda och glada för en lyckad
föreställning.
-Nu
ordnar vi fest, sa någon.
Alla
var med på det, några tog fram gitarrer och munspel. Vilken fest
det blev, jag har aldrig haft så kul. Pedro och jag dansade hela
natten. Sedan gick vi till djuren. Jag tittade på klockan, den var
fem över fyra.
-
Jag måste nog gå hem nu, sa jag.
-
Nej, du får inte gå, kan du inte stanna?, sa Pedro.
Jag
ville inget hellre, hur skulle jag stå ut utan Pedro.
-
Du kan väl resa med oss, sa han.
-
Nej, det kan jag inte, det skulle jag inte få för mina föräldrar,
sa jag.
-
Men du kan väl skriva till dem och berätta var du är, sa han.
-
Du är inte klok men jag vill inte gå ifrån dig, sa jag.
-
Jag ordnar så att du får följa med sa han. - Vi åker till
Göteborg ikväll och sedan till Hamburg, Bonn, Bern, Milano, Rom och
till Frankrike.
Milano, Rom, Frankrike med Pedro tänkte jag. Jag
hämtar passet.
- Jag följer med, sa jag.
-
Du, du…, jag är tokig i dig, sa Pedro.
- Jag också, sa jag. Nu
är jag inte alls klok, tänkte jag.
På
söndagseftermiddagen hämtade jag passet och lite kläder. Jag
ringde och sjukskrev mig.
På
kvällen skrev jag ett brev hem om att jag tagit semester.
Så
åkte vi iväg med allt pick och pack mot drömmen, trodde jag. Efter
ett par dagar var jag så trött att jag knappt visste vad jag hette.
Att cirkuslivet är hårt, fick jag erfara men jag hade ju Pedro. När
vi kom till Milano skulle vi ha föreställning i närheten av ett
palats. Shejken som ägde palatset var en stor, fet gubbe med tolv
fruar. Han blev så förtjust i mig att han ville gifta sig med mig.
Han tog tag i mig, jag skrek på Pedro och kämpade emot. Han drog
ner mig i en källare och bad mig att stanna hos honom, han kysste
mig hårt och brutalt medan jag skrek på hjälp och kämpade emot.
Till slut släppte han mig, jag sprang till cirkusen och frågade
efter Pedro överallt men ingen hade sett honom. Jag hittade honom i
stallet, berättade allt för honom och bad honom hjälpa mig. Men
han sa att släppte cirkusen inte mig till shejken skulle hela
cirkusfolket med familjer bli olyckliga i all sin framtid.
-
Du är inte klok, sa jag.- Vill du verkligen släppa mig till honom.
-
Jag har inget val,sa han. - Hans makt är större än någon annans
och du är svenska. Ingen törs sätta sig upp mot honom.
-
Du som skulle hjälpa mig, sa jag.
- Gå, sa han. - För inte oss
alla i olycka.
- Vad har hänt med dig, sa jag.
- Jag ska
bekänna allt för dig, sa han.- Jag är gift, får någon här veta
att du är med sätts jag i fängelse och du slängs i floden.
-
Jag tror dig inte, sa jag.
- Men nu vet du allt, jag tog med dig
för att sälja dig till den här shejken eftersom jag behöver
pengar till min familj, sa han.
Jag kunde inte tro allt detta om
Pedro men det var sant. Jag hade lurats med av hans charm. Oh, dessa
kärleksheta italienare.
Ja,
så slutar min novell men någon av er kanske kan hitta på en
fortsättning?
Kärlek
Varför
är kärlek så komplicerat? Varför är vi människor så
komplicerade? Varför ska vi krångla till allt istället för att
njuta av det goa som finns här och nu?
Är lyckan en sällsynt
fågel som bara för en kort stund flyger in och ut ur hjärtat?
Varifrån kommer den mörka gamen som vill så sina klor i dig så
fort tvivlets tankar närmar sig?
Njut, Lev och Hoppas!
|
Kärlekslås
som kärlekspar satt fast på en bro och kastas nyckeln som en symbol
för evig kärlek.
|