En novell till

För ett par veckor sedan fick ni läsa en novell som jag skrev som 14-åring. Här kommer ytterligare en, som är en deckare.

Smugglarna

Det börjar en kväll i september. Det är mörkt ute och det blåser. Vi bor i en villa utanför staden där det är glest bebyggt. Jag är ensam hemma, mamma och pappa är på teater.
Jag sitter och läser en bra Allers-bok när telefonen ringer. Klockan är elva på kvällen. Vem kan det vara som ringer. Jag svarar, det är Bitte, hon låter upprörd.
- Skynda dig hit, fort viskar hon.
- Vad är det? frågar jag. Men det knäpper bara till, hon har lagt på luren.

Bitte bor en halv kilometer från mig. Ska jag gå tänker jag. Det är väl bäst eftersom hon lät så upprörd. Jag tar på mig kappan och stövlarna. När jag går undrar jag om inte hennes föräldrar är hemma. Det lyser i deras vardagsrum. Ingen öppnar när jag ringer på. Jag känner på dörren, den är öppen så jag går in. Jag ropar på Bitte men ingen svarar. Det lyste ju i vardagsrummet, hon måste väl vara här tänker jag- Dörren till trädgården slår. Jag går ut dit, tänder lyset till terrassen. Då ser jag det. Jag bara skriker och rusar därifrån, springer och springer, vet inte vart. Så snubblar jag och allt blir svart.

När jag vaknar ligger jag i en säng. Det första jag tänker på är Bitte. Hon låg där i gräset på rygg, blodet rann från munnen och halsen. Ohh, det var hemskt. Jag undrar om någon har hittat henne och om hon är död. Plötsligt kommer jag att tänka på att jag inte är hemma. Jag ligger i ett rum, med bara en säng och en massa böcker. Tapeterna är trasiga. Jag försöker att resa mig men det värker i benet så det är svårt. Jag haltar fram till fönstret. Där ute ligger det en stor avfallshög. Var är jag, dörren är låst. Jag tar en bok men den går inte att öppna, igenklistrad. Vad ska jag göra.

Någon ryter till att jag ska lägga mig. Jag vänder mig om, där står en man. Han har ett stort ärr över högra kinden och ena örat är bortopererat. Han ser hemsk ut, jag ryser.

- Lägg dig eller kom med mig, ryter han.

Jag följer med honom. Vi går i en lång korridor, nedför en trappa och in genom en dörr. Där inne sitter en dam. När mannen börjar prata med henne förstår jag att hon är ledaren för det hela. Hon börjar fråga ut mig om mig och Bitte. När jag inte säger någonting säger hon att det är nog bäst att jag svarar. - För man vet aldrig hur länge du får leva.

Jag förstår att det är dom som har mördat Bitte, men varför. Hon börjar fråga igen om mig och Bitte, då svarar jag. Hon frågar om jag är 15 år gammal som Bitte var. - Ja, svarar jag på nästan alla frågor. Hon vet massor om Bitte som jag trodde bara Bitte och jag visste. Plötsligt börjar jag att gråta då klipper hon till mig så jag gråter ännu mera.

Efter förhöret får jag följa med i en lastbil. Jag får sitta med förbundna ögon. Då kommer jag att tänka på att Bitte varit så konstig på sista tiden. Hon har skolkat och börjat röka igen och en dag när vi gick hem fick hon se någon vid kiosken och började spring. Jag frågade vad det var med henne. Hon bara sade mannen, mannen gång på gång. Kunde de vara samma man.

Ush, jag blev rädd, vad tänker de göra med mig. Om jag skulle försöka att rymma under natten. Vi åker länge. Mannen och kvinnan säger inte ett ord till varandra på hela tiden. När vi stannar leder de mig ut och in i ett hus. De tar av mig bindeln. Då ser jag att vi är i ett tomt stall. Jag har fortfarande inte fått något att äta men jag törs inte fråga. På natten blir jag bunden i en spilta. Jag har lärt mig av Bengt (min kille) hur man löser upp vissa knutar. Till sist lyckas jag få upp knuten så att jag kan ta mig därifrån.

Jag smyger mig ur spiltan, lite längre bort ligger mannen och sover. Vaknar han nu slår han väl ihjäl mig, tänker jag. Ja kommer ut osedd men vart ska jag gå. Jag måste vara långt hemifrån. Det är mörkt ute, jag kan inte springa, jag går länge, länge. Så hör jag en lastbil och jag springer in i skogen. Det är nog de som sett att jag har rymt men det var inte de utan en lastbil på stora vägen som låg bredvid. Om jag gått upp på vägen hade jag kunnat få åka med. Bara inte mannen och kvinnan kom. Just då fick jag höra mannen ropa – Hon finns inte.

- Jag tyckte jag hörde något här intill, svarade kvinnan.
Jag gömde mig under en gran, ibland kom de närmare och så försvann de igen.

Så hör jag mannen ropa alldeles intill mig. - Här, här är hon. Jag hör kvinnan springa fram men jag förstår inte för de kommer inte fram till mig. Det blir helt tyst runt omkring mig, vart har de tagit vägen.

Jag har legat där rätt länge, benen har helt domnat bort. Jag försöker resa mig men benen sjunker ihop, sträcker försiktigt på dem, tar tag i stammen på granen, det är vasst. Så står jag där några minuter sedan smyger jag iväg. Det har börjat ljusna. Ska jag våga gå upp på vägen, jag tvekar först men går sedan upp. Går en bit och liftar så med en man i en svart Amazon. Han frågar vart jag kommer ifrån. Jag svarar att jag kommit med tåget men att jag har slut på pengarna och ska till Stockholm. Han kör mig till en förort till Stockholm. Jag sov en stund i bilen och var inte längre så trött men hungrig. Jag tar några äpplen i en trädgård, sätter mig på en sten och tänker på varför jag sa att jag skulle till Stockholm, det är ju flera mil hemifrån. Så får jag se en telefonhytt och kommer ihåg att jag måste ringa hem men jag har inga pengar.

Jag går upp på vägen igen och får lift med en lastbilschaufför till Stockholm. Jag går till Hötorget där jag träffar några killar som köpt Expressen. Jag tittar i den och får se en notis om att jag är försvunnen. Den ena killen heter Micky, han bjuder på kondis. Sedan säger de att vi ses, så sticker de. Jag sitter och solar hela dagen, på kvällen kommer det flera gäng dit, de är rätt trevliga, spelar gitarr och sjunger. Några frågar mig var jag bor. - På hotell, säger jag. Då börjar jag tänka på var jag ska sova på natten. Senare på kvällen säger jag att jag ska gå och sova. Jag går gata upp och gata ner, livet verkar hopplöst. Jag kan inte gå till polisen för då får mördarna reda på det och då är jag dödens.

Jag sätter mig i en portuppgång, där somnar jag. Nästa morgon vaknar jag av solen och hungern. Jag går till ett snabbköp, där tar jag en limpa, lite ost och en burk öl. Då kommer jag att tänka på Bengt, om jag skulle ringa till honom så han kan komma och hämta mig. Det är ingen som svarar hos honom, jobbar han undrar jag. Så kommer jag ihåg att han är ledig den veckan. Han kanske är hos sina föräldrar, om jag skulle ringa dit. Hans pappa svarar, jag förändrar rösten så han inte ska känna igen den. Hans pappa säger att Bengt inte varit där eller i sin lägenhet på tre dagar. De vet inte var han är och polisen söker efter honom för de tror att han hör till de som mördat Bitte. Jag håller nästan på att skrika att Bengt aldrig skulle kunna vara kompanjon med mördare.

Jag går till en park där jag hittar en tidning. När jag öppnar den får jag se ett kort på Bengt och mördarna. Det står att en man har sett dem tillsammans i en sommarstuga utanför Tullinge. Polisen söker i hela området. Det står även att man tror att även jag blivit mördad.

Jag sitter på en bänk när en man kommer fram till mig med en tidning. Han visar en bild på mig och frågar om det är jag. Jag blir rädd och vill helst springa men mannen ber mig att följa med till polisen, sedan han tvingar mig med. På polisstationen måste jag berätta allt. Samtidigt ringer det på telefonen hos dem, jag tänker inte på vem det kan vara, bara på Bengt. Kan han verkligen vara inblandad.

Polismannen som pratat i telefonen vänder sig till mig. Han ser glad ut, jag undrar vad det är. Då säger han att man fått tag på mördarna och Bengt. Bengt hade inget med mördarna att göra. Han hade åkt till sina föräldrars sommarstuga för han hade glömt ett par böcker där. Det var då han såg en bil åka förbi på vägen utanför stugan. Han tyckte det var konstigt för vägen leder bara till ett gammalt stall. Han följde efter men blev upptäckt och mördarna tog hand om honom. När Bengt kom till stallet hade jag rymt därifrån. Polismannen sa att Bengt snart skulle komma och efter en halvtimma kom han, tala om några som var glada att se varandra.

Mördarna hade tagit livet av Bitte för att hon visste för mycket. De var rädda att hon skulle avslöja dem som smugglare.

Jag glömmer aldrig de tre dagarna.

Jag som 14-årig novellist