Minnenas afton

Jag har väldigt svårt för att kasta saker, tänker att det kan vara bra att ha. Sedan händer det att jag glömmer bort vad jag har och köper det igen. Nu handlar jag ofta på loppis som tur är. Men ibland är jag glad för att jag inte har slängt vissa saker, som häromdagen när jag hittade en kartong på vinden med dagböcker, brev och noveller från min ungdom.

Jag vill gärna dela med mig av en kärleksnovell jag skrev som 14-åring.

Vilken cirkus

Klockan slår tolv, jag tittar i almanackan. Det är den 6 maj och ett år sedan mitt livs äventyr började. Jag var 16 år och levde som de flesta svenska ungdomar gjorde i den åldern. Jag arbetade i en kiosk i Nybro, en liten stad i Småland. Det hände aldrig något kul där så jag åkte för det mesta hem till Kalmar på helgerna. Så en lördag kom en cirkus till Nybro och naturligtvis stannade jag kvar i stan.

Den lördagen var visst förutspådd att misslyckas för mig. Det började på morgonen när jag upptäckte att jag glömt att köpa mat för helgen eftersom jag brukade äta hemma hos mina föräldrar. Bråttom som jag hade gick förstås blixtlåset sönder i byxorna, sydde dit det fort och sprang till affären. Jag hade ingen inköpslista med mig och när jag kom hem var det tusen saker jag glömt att köpa.

När jag skulle tvätta håret var det någon som tömt ut allt hårschampo. Affärerna var stängda och jag hade inget att tvätta håret med. Så småningom blev jag klar, jag hade tänkt att köpa biljett på dagen så jag inte behövde stå i kö på kvällen.

När jag väl var där fanns det ingen som sålde biljetter. Grinden stod öppen, jag gick in för att hitta den som sålde biljetter men jag såg inte till en människa. Plötsligt fick jag höra ett fräsande ljud, jag skrek till och fick se en guldskimrande lång orm alldeles bredvid mig. Samtidigt kom en kille ut ur en vagn. Jag trodde jag skulle svimma, han var det gulligaste och snyggaste jag någonsin sett. För ett ögonblick glömde jag till och med bort ormen men sedan började jag skrika och gestikulera åt killen så han skulle förstå att det var en orm där. Men det enda han gjorde var att gapskratta. Jag skrek ändå mer och var nära på att bli hysterisk när jag såg att ormen sakta slingrade sig iväg. Då berättade den där urgulliga killen att ormen var helt ofarlig. Jag bara stod och stirrade in i hans mörkbruna ögon och hörde knappt vad han sa. Han frågade vad jag gjorde där, jag förklarade att jag ville köpa en biljett. Han bad mig att följa med honom så skulle vi leta reda på Cita som biljettförsäljaren hette. Det kändes som att jag vandrade på moln istället istället för på ett gropigt fält och mitt hjärta bultade så jag trodde att det hördes över hela staden.

Under tiden som vi letade efter Cita visade Pedro som den där brunögda gossen hette mig runt bland djuren. Ju mer han visade desto mer fick jag lust att börja arbeta på en cirkus och ju mer förälskad blev jag i honom.

När vi gick där kom en dvärg springande och skrek något till Pedro. Jag förstod inte ett dugg av vad han sa men det var tydligen någon om Cita. Pedro sade något till honom och sedan sprang dvärgen iväg till husvagnarna. Pedro berättade att Cita blivit sjuk och de hade ingen som kunde sälja biljetter.

- Jag kan sälja biljetter sa jag utan att tänka på vad jag sa.

- Du är en ängel, sa Pedro. - Kom.

Jag fick följa med till den största och finaste vagnen. Så började jag tänka på vad jag gett mig in på men det var för sent att backa ur. Pedro knackade på dörren, en svarthårig jätte öppnade dörren.

- Fixat, sa Pedro. - Du kan börja kl 18 men först ska du bekanta dig med alla, särskilt ormarna.

Alla var jättebussiga mot mig och djuren blev jag alldeles tokig i.

- Du, glöm inte bort att du ska sälja biljetter, för jag måste gå och träna nu, sa Pedro.

­Va, sa jag-Ska du lämna mig ensam.

- Släpp inte ut några djur bara så är det inget farligt. - Jag kommer till biljettluckan kvart i sex, sa han.

- Jaha, sa jag.

Så gick han och jag kände mig verkligen ensam.

- Du hjälpa mig, skrek någon bakom ryggen på mg. Det var en hästskötare som kom bärande på en låda. Jag hjälpte honom att mata och rykta hästarna. Det var toppenkul. Som tur var kom jag ihåg att titta på klockan. När jag kom från stallet var jag nära att svimma. Vilken kö det var till biljettluckan, det var det värsta jag sett.

Pedro kom som han lovat. Han sa att det nog skulle gå bra. Pedro tog tag i mina händer och log mot mig, sedan gick han. Jag blev som förlamad och bara stirrade efter honom när någon skrek att klockan var över sex. Det gick riktigt bra för mig, biljetterna tog slut på en gång och jag var ganska trött. När klockan var sju kunde jag stänga och gå in och sätta mig på första bänk.

Cirkusen var riktigt bra. Pedro och två killar kom in, de åkte upp i trapetserna och gjorde sina nummer. Men vad nervös jag var för Pedro, tänk om han skulle ramla ner. Jag blev alldeles svett av att se på. När de väl kom ner kändes det som att jag inte hade andats på flera minuter. Pedro tittade åt mitt håll och slängde en slängkyss. Oh, vad han är rar, tänkte jag. Efter föreställningen gick jag in till de andra. Alla var nöjda och glada för en lyckad föreställning.

-Nu ordnar vi fest, sa någon.

Alla var med på det, några tog fram gitarrer och munspel. Vilken fest det blev, jag har aldrig haft så kul. Pedro och jag dansade hela natten. Sedan gick vi till djuren. Jag tittade på klockan, den var fem över fyra.

- Jag måste nog gå hem nu, sa jag.

- Nej, du får inte gå, kan du inte stanna?, sa Pedro.

Jag ville inget hellre, hur skulle jag stå ut utan Pedro.

- Du kan väl resa med oss, sa han.

- Nej, det kan jag inte, det skulle jag inte få för mina föräldrar, sa jag.

- Men du kan väl skriva till dem och berätta var du är, sa han.
- Du är inte klok men jag vill inte gå ifrån dig, sa jag.

- Jag ordnar så att du får följa med sa han. - Vi åker till Göteborg ikväll och sedan till Hamburg, Bonn, Bern, Milano, Rom och till Frankrike.
Milano, Rom, Frankrike med Pedro tänkte jag. Jag hämtar passet.
- Jag följer med, sa jag.

- Du, du…, jag är tokig i dig, sa Pedro.
- Jag också, sa jag. Nu är jag inte alls klok, tänkte jag.

På söndagseftermiddagen hämtade jag passet och lite kläder. Jag ringde och sjukskrev mig.

På kvällen skrev jag ett brev hem om att jag tagit semester.
Så åkte vi iväg med allt pick och pack mot drömmen, trodde jag. Efter ett par dagar var jag så trött att jag knappt visste vad jag hette. Att cirkuslivet är hårt, fick jag erfara men jag hade ju Pedro. När vi kom till Milano skulle vi ha föreställning i närheten av ett palats. Shejken som ägde palatset var en stor, fet gubbe med tolv fruar. Han blev så förtjust i mig att han ville gifta sig med mig. Han tog tag i mig, jag skrek på Pedro och kämpade emot. Han drog ner mig i en källare och bad mig att stanna hos honom, han kysste mig hårt och brutalt medan jag skrek på hjälp och kämpade emot. Till slut släppte han mig, jag sprang till cirkusen och frågade efter Pedro överallt men ingen hade sett honom. Jag hittade honom i stallet, berättade allt för honom och bad honom hjälpa mig. Men han sa att släppte cirkusen inte mig till shejken skulle hela cirkusfolket med familjer bli olyckliga i all sin framtid.

- Du är inte klok, sa jag.- Vill du verkligen släppa mig till honom.

- Jag har inget val,sa han. - Hans makt är större än någon annans och du är svenska. Ingen törs sätta sig upp mot honom.

- Du som skulle hjälpa mig, sa jag.
- Gå, sa han. - För inte oss alla i olycka.
- Vad har hänt med dig, sa jag.
- Jag ska bekänna allt för dig, sa han.- Jag är gift, får någon här veta att du är med sätts jag i fängelse och du slängs i floden.
- Jag tror dig inte, sa jag.
- Men nu vet du allt, jag tog med dig för att sälja dig till den här shejken eftersom jag behöver pengar till min familj, sa han.
Jag kunde inte tro allt detta om Pedro men det var sant. Jag hade lurats med av hans charm. Oh, dessa kärleksheta italienare.

Ja, så slutar min novell men någon av er kanske kan hitta på en fortsättning?

Kärlek

Varför är kärlek så komplicerat? Varför är vi människor så komplicerade? Varför ska vi krångla till allt istället för att njuta av det goa som finns här och nu?
Är lyckan en sällsynt fågel som bara för en kort stund flyger in och ut ur hjärtat? Varifrån kommer den mörka gamen som vill så sina klor i dig så fort tvivlets tankar närmar sig?
Njut, Lev och Hoppas!

Kärlekslås som kärlekspar satt fast på en bro och kastas nyckeln som en symbol för evig kärlek.